Att skapa en ogästvänlig miljö för synden

Vad är synd? Jag skulle vilja använda ett annat ord för att beskriva synd och det är egoism. Det vill säga att drivas av den kraft som fokuserar på mig istället för att drivas av den kraft som fokuserar på andra och på Herren.

När vi som människor i skapelsens gryning valde oss själva före Gud, när vi ville bli som Gud istället för att leva som han skapat oss till en nära och naken relation med varandra och med Herren – då slog vi in på en väg som inte var Guds goda vilja för oss, en väg som inte ledde till liv och gemenskap utan till ensamhet och död.

Egoismen leder mig på en ensam väg, en väg där jag själv väljer mitt bästa före ditt, där jag väljer efter vad jag tycker är bäst och inte det som Gud vet är bäst för mig. Jag missar målet för mitt liv, och det är ju synd och detta är Synd.

Egoismen tar sig väldigt många uttryck i våra liv, egoismen är skyldig till svältkatastrofer och skuldkriser som vi ser just nu på nyheterna, för vi har mat att mätta alla människor på vår jord om vi delar med oss och kortsiktig spekulation, korruption och habegär är orsaken till att länder är på gränsen till konkurs när vårt ekonomiska system inte längre går ut på att bygga upp välfungerande företag utan på att spekulera på andras olycka. Egoismen är också skyldig till att envåldshärskare förtrycker sina folk och att rika länder utnyttjar fattiga länder.

Men Egoismen är även skyldig till att vi sårar, skadar och lurar varandra. Och för att vi hämnas för att ge igen för att någon annan hämnades för att ge igen för att vi hämnades.

Gud skapade oss till gemenskap, för att få ett utlopp för sin kärlek, för att få dela med sig av allt han äger. Kärlek som inte får utlopp skapar meningslöshet, ägodelar som man inte får dela med någon är inte till någon glädje, tid som man inte får spendera med en någon annan är ensamhet.

För min tid kan växlas in till gemenskap när du vill dela den med mig, ägodelar kan växlas in till gåvor som skapar glädje och fyller behov. Meningen med livet är att älska, att älska Gud av hela sin varelse och vår nästa som oss själva.

Och då mitt i en värld sargad av egoismens konsekvenser bryter Herren in, och han gör den mest oegoistiska handlingen man kan tänka sig, han visar hur mycket han älskar oss, hur värdefull du och jag är i hans ögon, han låter sin kärleken få ett utlopp genom att ge av det bästa han äger, den dyrbaraste ägodelen han har, han ger oss sin egen son.

För så mycket älskar Gud oss att han gav oss sin son för att vi genom att tro på honom skall räddas till livet och återförenas med Herren i hans kärleksgemenskap.

Guds son valde inte sitt eget bästa, utan gick den väg som kostade allt, Jesus lämnade härligheten hos Gud och blev som en av oss för att sedan böja sig ner under oss som vår tjänare och tvätta våra fötter.
Han gav inte igen när han hånades, Jesus var som ett lamm som förs till slakt, han öppnade inte sin mun i protest utan lät egoismen få ge sig på den ende som varit helt osjälvisk, han lät oss döda den oskyldige.

Det här var Guds hemlighet, hans plan, att besegra egoismens herre genom osjälvisk kärlek, att en enda oskyldig människa gick i döden för alla andras skull, för att betala den gigantiska statsskuld som var påväg att föra hela världen till total kollaps. Vi var inte kreditvärdiga, därför gick Gud själv i borgen för våra lån och betalade för att vi skulle bli fria.

Gud har köpt oss fria till gemenskap med sig själv, vi är inte längre slavar under egoismens skuldberg utan vi är fria kvinnor och män, vi har fått möta en osjälvisk kärlek hos Herren som kan få bli drivkraften i våra liv.

Men vi lever fortfarande i samma värld, och vi drabbas av samma konsekvenser av människors trasighet, ensamhet och bundenhet. Men nu har vi ett val om vi vill drivas av egoismen eller av kärleken.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Rom att:

”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. För livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden.” (Rom 8:1-3)

Om vi tar emot det Gud gjorde genom Jesus så finns ingen dom för oss, det finns inte längre någon skuld att betala. Egoismen hade gjort det omöjligt för oss att leva efter Guds goda vilja, men genom sin kärlek sände han sin egen son för att betala vår skuld och för att i sin egen kropp besegra egoismen – när han lät sig dödas på korset.

Paulus fortsätter:

”Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden. De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud.” (Rom 8:4-7)

Att leva efter Anden är att låta sig drivas av den kärlek som fokuserar på andra och på Gud, det är utgivande kärlek, det är att låta Guds goda vilja vara den väg jag vill gå. Att leva efter sin köttsliga natur är att låta egoismen driva oss, att min vilja bli viktigare än Guds och att låta min tillfredsställelse komma före dina behov.

Det finns en upproriskhet i vår egoistiska natur som gör att vi inte vill eller kan underordna oss Guds goda vilja, och leva i kärleksgemenskap med Gud. Det är bara genom att kapitulera inför Gud och bekänna att vi inte klarar att leva utan honom, att låta honom befria oss och sedan ge oss av sin Helige Ande som detta blir möjligt.

För Guds ande blir som en källa i våra liv som gör att den törst som vi förut försökt släcka själva, nu fylls av Gud själv.

Jesus säger ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram” Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. (Joh 7:37-39)

Detta levande vatten är källan till liv, så att vi inte törstar ihjäl. Vi behöver inte längre jaga efter vatten i andra källor, utan vi får en källa inmonterad som har vatten som räcker både för oss själva och som flödar över så att vi har att ge vidare till andra. Istället för att lida brist kan vi dela med oss av vårt överflöd. Detta vänder flödet i våra liv, från att ha gått från andra till oss själva, så kan vi nu flöda över till de omkring oss, och leva utgivande liv.

Paulus skriver vidare att:

”Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.” (Rom 8:13-16)

Genom den källa som Gud monterar in i våra liv när vi vänder oss till honom, sin ande, finns det en väg till livet, vi får bli endel av Guds familj, vi blir som barn i Guds hus, vi behöver inte vara rädda mer utan kan komma springande till Gud och ropa Pappa! Pappa! Källan i våra liv övertygar oss om att vi är barn till den Levande Guden.

Nu tillbaka till rubriken för dagen – att skapa en ogästvänlig miljö för synden. Vad menar jag med det? Jo, min tanke med den är att tala om helgelse, att leva i Anden och inte i köttet. För så länge vi lever i den här skadade världen, så kommer vi att stå mitt i striden mellan köttet och Anden, mellan egoismen och kärleken.

Livet utan Gud är ett ensamt liv, där jag är i centrum och där min vilja regerar. Livet med Gud, Andens liv, är ett liv i gemenskap med Gud och hans barn, ett liv som längtar efter att Guds vilja skall få ske. Och därför tror jag inte att tanken är att vi skall kämpa i egen kraft för att försöka leva Andens liv – utan jag tror att tanken är att vi skall hjälpa varandra.

Och då skulle jag vilja att vi funderade över hur vi skapar en miljö där det inte egoismen får diktera villkoren utan där vi hjälper varandra att leva Andens liv. Jag vill att vi funderar på hur oron för att inte räcka till inte skall binda oss utan att vi på de områden vi är svaga får någon som går vid vår sida och stöttar oss.

I Smyrnaförsamlingens vision talar vi om att vi vill vara medvandrare och vägvisare till ett liv med Jesus. Det talar om att vi får gå tillsammans och hjälpa varandra att hitta vägen till Andens liv, livet med Jesus.

Paulus ger dessa råd till församlingen i Kolosse för att skapa denna goda miljö för Andens liv:

”Klä er (därför) som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.” (Kol 3:12-17)

De råd vi får här handlar inte om oss som enskilda utan som gemenskap, detta är något vi skall göra tillsammans, det första jag skulle vilja lyfta upp är därför gemenskapen.

Jag tror vi alla behöver vara del av ett sammanhang, en kristen gemenskap, en församling men att vi också behöver hitta en mindre nära gemenskap, där vi kan få dela våra liv med varandra lite djupare. Jag tror att du och jag behöver ha någon eller några som vi kan samtala med och som känner oss mer än det man kan se på ytan. Någon eller några som vi kan be tillsammans med och som vi vet ber för oss och som frågar efter oss.

Det andra jag vill lyfta upp ur det Paulus skriver är förlåtelsen, att vi är noga med att förlåta och att be om förlåtelse. Att när vi sårar varandra så skall vi inte sopa det under mattan, utan vi skall be om förlåtelse, tala ut och förlåta varandra. Oförlåtenhet blir som sår som varar sig och skapar distans och misstänksamhet.

Det tredje jag vill lyfta upp är kärleken, det som Jesus gett oss som ett bud och som upprepas genom Nya Testamentet; ”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.” (Joh 13:34-35)

Det fjärde är att det skall råda fred i kroppen, Guds frid. Paulus beskriver kroppen i 1Kor 12 och säger: ”Ögat kan inte säga till handen: ‘Jag behöver dig inte’, inte heller huvudet till fötterna: ‘Jag behöver er inte.’ Nej, tvärtom är de av kroppens lemmar som vi anser svagast så mycket mer nödvändiga.” (1Kor 12:21-22)

Vi behöver varandra och varje del är viktig, du är viktig, vi behöver uppmuntra och omsluta varandra så att alla får uppleva detta. Gud har satt samman vår gemenskap så att alla har en uppgift.

Det femte jag vill ta upp från det Paulus skrev till församlingen i Kolosse är att låta Kristi ord rikligt bo hos oss. Att vi hjälper varandra att läsa och fyllas med Guds ord, både från evangelierna och från hela Bibeln. Det är grunden för vårt hopp, utan Bibelns undervisning blir vi rotlösa och förs lätt bort av varje villolära.

Kung David inleder Psaltaren med att säga:

”Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS undervisninga och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt vad han gör lyckas väl. Så är det inte med de ogudaktiga, de är som agnar som vinden för bort.” (Ps 1:1-4)

Det sjätte rådet Paulus ger är att använda Psalmer, hymner och andlig sånger för att både undervisa och tillrättavisa varandra och för att av hjärtat tillbe Gud.

Som avslutning vill jag att vi läser ifrån Efesierbrevets 6:e kapitel om den Andliga vapenrustningen, där Paulus också ger oss råd om det Andliga livet:

”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och kläd er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord. Gör detta under ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden. Vaka därför och håll ut i bön för alla de heliga.” (Efe 6:10-18)

Detta är några råd vi får av Paulus för att skapa en god och gästvänlig miljö för Andens liv. Samtala gärna om detta med varandra – vad är viktigt för att hjälpa oss leva Andens liv och för att skapa en ogästvänlig miljö för köttet, egoismen och synden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *