Att heta Centrumkyrkan

De flesta väljer noga namnen på sina barn, för namnet kopplar till identitet och till förhoppningar. Ofta får barn namn som redan finns i släkten, för att visa på kopplingen till vilka vi är. Namn betyder något, man kan slå i namnböcker eller på internet.

Exempel:
– Mikael = Vem är som Gud
-Abraham = ”Folkets fader” eller ”far till många”
– Jesus = ”Jahve räddar”

Namn betyder något. Så vad menar vi med att kalla denna kyrka för Centrumkyrkan? Nu har vi nog många olika tankar kring detta och jag skulle vilja dela med mig av några av mina tankar kring detta.

Geografi
Det mest uppenbara är kanske den geografiska kopplingen, kyrkan ligger mitt i samhället. En synonym skulle kunna vara ”Kyrkan på torget” som också var ett av förslagen.

Att flytta kyrkan från perifierin av samhället, från en anonym plats i ett bostadsområde till den offentliga miljön, mitt bland affärer och vid kommunikationer – där folk rör sig. Det är en stor förändring – det skapar nya möjligheter och utmaningar. Och det har vi markerat i namnet. Och vi har bekräftat att vi vill vara den kyrkan som tar vara på de möjligheterna som lagts i våra händer och som tar oss an utmaningarna i vårt samhälle.

Identitet
Namn har också väldigt mycket att göra med Identitet, vi knyter väldigt mycket av vilka vi är till våra namn. Därför är det svårt att byta namn. Ibland är det nödvändigt för de som vill komma ifrån rykten eller skandaler och vill börja om. Men vanligare är ju när vi gifter oss – då byter man ofta namn så att man får samma efternamn. Men förnamnet brukar man bevara och det är kanske ännu mer JAG än efternamnet.

Jag vet att mina föräldrar hade tänkt att jag skulle heta Lars och min hustru Elisabet skulle hetat Kristina. När vi känner på de namnen så känns det väldigt främmande och inte som ”vi”. Nu hade vi turen att båda fick kusiner som föddes före och som ”tog” de namnen.

Vår gamla kyrka på Monvägen heter Pingstkyrkan, där finns mycket av vår identitet, av varifrån vi kommer, av vilka vi är. Det är inget vi vill tappa bort, på vår resa utan vi står tydligt kvar som en del av Smyrnaförsamlingen och Pingströrelsen. Men vi bekräftar också att vi är systrar och bröder med vännerna i Missionskyrkan, Svenska Kyrkan och Korskyrkan här i vår närhet. Centrumkyrkan kan få uppfattas som en bekräftelse på den enhet vi upplever med våra syskon här, att vi känner att vi får stå tillsammans i uppdraget.

När man byter namn, så tar det ett tag att vänja sig, att känna sig hemma med sitt nya namn, så är det också för oss. Då är det viktigt att hitta sin identitet, att veta vilka man är. Och för oss som kristen församling så har vi först och främst vår identitet i Jesus, allt annat är sekundärt. Vi läste tidigare:

”Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. … Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj.” (Efe 2:13, 18-19)

Och om Jesus är det centrala i vår identitet, så kan Centrumkyrkan få påminna oss om detta också, att vi vill fokusera på det centrala, på Guds smorde, vår Herre Jesus – som gick i döden för varje människas skull och som öppnade vägen hem till pappa Gud.

Uppdraget
Att vara en centrumkyrka, en kyrka på torget markerar närvaro i samhället och en önskan att få finnas med och bidra i samhällslivet. Då vill man inte vara en sekt för sig själv, för i så fall placerar man sig i periferin och gör sig svåråtkomlig. Då går riktningen bort från det allmänna och man blir exklusiv. Men som centrumkyrka vill vi förkunna Guds kärleksbudskap i handling och med ord, vi vill leva nära människor, engagera oss i deras liv – både som enskilda och som församling. Vi vill söka vår orts bästa, och ge vidare den gåva vi själva fått ta emot.

Att vara kyrka i centrum innebär att vi vill att Jesus skall stå i centrum i vårt centrum. Vi vill som paulus ställa oss på areopagen, mitt i centrum av samhället, och tala om den Gud i vilken vi alla lever rör oss och är till. Vi vill bjuda in till gemenskap med honom. Vi vill säga, kom och se, kom och följ, kom och tillbe, kom och tjäna till varje Gråbobo.

Det är geografi, identitet och uppdrag – att vi rör oss från periferin in mot centrum, både när det gäller adressen, när det gäller att vi längtar att Jesus skall få stå i centrum och när det gäller vårt engagemang i människor.

Efe 2:1-3
”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.”

Vi får identifiera oss med våra grannar och vänner. För vi som bor och verkar här är alla lika beroende av Guds nåd, vissa av oss har redan fått smaka nåden och tagit emot den Helige Ande. Men det är inget vi kan skryta med, inget vi kan slå oss för bröstet för. Utan vi får tacka Gud och ge den gåvan vidare.

Efe 2:4-7
”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.”

Vi som har smakat nåden och tagit emot Anden som en första gåva får ha vår identitet i Herren Jesus, det är hos honom hoppet finns. Han som umgicks med de som inget var, de som andra såg ner på. Han som gav sitt liv för oss som var döda genom våra överträdelser. Det är han som är vårt föredöme.

Vi vill vara en sådan kyrka mitt i Gråbo, en gemenskap som identifierar oss med vårt samhälle, med grannar och vänner med den föräldralöse och främlingen. För vi som bor här är alla lika beroende av Guds kärleksgåva, hans nåd.

Efe 2:11-13
”Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen med människohand. Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod.”

Det finns en riktning mot centrum i evangeliet, ifrån periferin in mot centrum, mot Gud. ”Ni som var långt borta har nu kommit nära.” Gud kallar varje människa att röra sig i den riktningen, och då kommer han oss till mötes.

När vi rör oss mot centrum så förenas vi i Jesus Kristus. Det finns en enhet mellan alla som tillhör Jesus Kristus, i världen, men även här på vår ort, här i Gråbo har Jesus bara en kropp, en kyrka. Vi läser också att Gud har brutit ner skiljemuren mellan hedningarna och Israel. Vi som var långt borta har nu del i löftena till Abraham, Israel och Mose. Evangeliet kallar oss in mot centrum, tillbaka till Jesus.

Och Jesus vill bryta ner skiljemuren mot de som inte ännu känner honom, de som inte är ”kyrkliga”, vi klassar lätt folk som religiösa och inte religiösa – men Gud söker varje son och dotter som vandrat bort från honom. Han står och blickar bortåt vägen för att se om den förlorade närmar sig, han är ute och söker efter det borttappade. Jesus vill famna varje kvinna, man och barn i Gråbo. Han vill dra oss nära, mot centrum, till sig själv.

En sådan kyrka vill vi vara, som bjuder människor att vandra med oss mot evangeliets centrum, mot Herren Jesus Kristus. Det finns en riktning i det vi längtar efter in mot centrum, både geografiskt, i vår identitet i Kristus och i uppdraget att bjuda människor till Jesus. Vi vill vara vägvisare och medvandrare till ett liv med Jesus.

Amen

En reaktion på ”Att heta Centrumkyrkan”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *