2013-08-11 Mikael Tilly

En festlig predikan…

Mikael Tilly med en festlig predikan

Luk 14:15-23
En av gästerna som hörde detta sade till honom:”Salig är den som får bli bordsgäst i Guds rike.” Jesus sade till honom:”En man ville ordna en festmåltid och bjöd många gäster. När tiden för festen var inne, skickade han ut sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt. Men de började alla ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se på den. Jag hoppas du ursäktar. En annan sade: Jag har köpt fem par oxar och är på väg att se vad de duger till. Jag hoppas du ursäktar. Ännu en annan sade:Jag har gift mig, och därför kan jag inte komma. Tjänaren kom tillbaka och berättade detta för sin herre. Då blev denne vred och sade till sin tjänare: Gå genast ut på gator och gränder i staden, och för hit fattiga och krymplingar, blinda och lama. Tjänaren sade: Herre, vad du befallde har jag gjort, men här finns ännu plats. Då sade herren till sin tjänare: Gå ut på vägar och stigar och uppmana enträget människor att komma in, så att mitt hus blir fullt.

Gäster som får förhinder, det händer ju oss ibland. Man har ordnat och fixat och så är det några som hör av sig och säger att något har kommit upp och att de inte kan komma på festen längre.

En halvfull fest blir inte lika festlig som om det är fullt i huset med människor som vill festa. Ett myller av glada vänner som vill komma och fira en person är väldigt uppmuntrande. Den som skall firas upplever ju det sorgligt att folk väljer att inte vill komma och vara med att fira – utan fått något viktigare att göra. Att gäster har prioriterat andra saker än den som bjudit dem.

En fest utan gäster är ingen fest, det är en rätt deprimerande tillställning. Och mannen i berättelsen skickar därför ut sina tjänare att bjuda in andra människor – och han bjuder de som andra inte skulle ha bjudit. Inbjudningarna gick vidare till andra än de som först var bjudna, de gick vidare till de som ville komma på mannens fest.

Berättelsen Jesus berättar handlar om att de som räknades till mannens vänner inte räknade sig som hans vänner mer än till namnet – utan istället så hade de en massa andra saker som var viktigare för de än mannens vänskap.

Jesus talar om att de som Gud först valt ut som sitt folk, Israels folk, inte satte Gud först i sina liv. Johannes skriver:

Joh 1:11
Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom.

Gud hade sedan länge kallat sitt folk till gemenskap och fest, men nu när Jesus kom så ville många inte ta emot honom.

Joh 1:12
Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.

Då gick inbjudan vidare, till de som ville vara med Jesus, de som trodde och hoppades på honom.

Luk 5:30-32
Fariseerna och deras skriftlärda kritiserade hans lärjungar och frågade: ”Varför äter och dricker ni tillsammans med publikaner och syndare?” Jesus svarade dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare.”

Att äta en måltid eller att ha en fest med människor som faktiskt vill vara med på festen eller bjudningen är mycket trevligare än med de som gör det för att de borde, men som egentligen vill vara någon annan stans.

Mannen i vår berättelses första gäster hade börjat ta honom för givet – de visste inte längre vad de hade i hans gemenskap. Men det visste hans nya gäster som fyllde hans hus, de var glada för att de hade blivit bjudna på fest och stämningen blev nog rätt hög när festen drog igång fantiserar jag.

Detta är ju en liknelse som Jesus berättar, det har ju aldrig hänt, men samtidigt förklarar den, för de som lyssnade till Jesus, vad som faktiskt höll på att hända – att Gud gick vidare och bjöd in oss alla till sin fest. Inte längre bara från sitt eget folk Israel. Petrus skriver:

1 Pet 2:10
Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet.

Gud gör ett folk av de som ingen räknar med, av de som inte ser sig som något stort. Guds församlingen är ett folk som man inte tillhör på grund av gener, ursprung, titel, land eller språk.

Församlingen är de som tog emot honom och de gav han rätt att bli Guds barn, dem som tror på hans namn.

”Församling” betyder ju just detta – det är den grupp som faktiskt svarade ja på inbjudan och kom till Guds fest – det är de som samlades till fest. Det finns inget att skryta över i detta – jag är här för att jag kom när jag blev bjuden.

Innan Mose skall dö talar han om detta för Israels folk, han varnar de om vad som kommer att ske – han talar från Gud och säger bland annat att:

5Mos 32:21
De har retat mig med gudar som inte är gudar, väckt min vrede med sina tomma avgudar. Därför skall jag reta dem med det som inte är ett folk, med ett dåraktigt hednafolk skall jag väcka deras förtret.

Församlingen är detta dåraktiga hednafolk – som inte är ett folk. Gud sörjer över att hans egendomsfolk som han först kallade inte har tagit emot honom – och han retar de med oss, ett folk som inte är ett folk, vi som inget är. I hopp om att de skall omvända sig och söka honom igen.

Budskapet i den här predikan är två saker, dels att det ännu finns plats i Herrens hus och vid han bord för var och en som vill komma för att man vill vara med Jesu och sätter allt sitt hopp till honom.

Och den andra delen är denna uppmaning från Herren: ”Gå ut på vägar och stigar och uppmana enträget människor att komma in, så att mitt hus blir fullt.”

Vi är alla bjudna till fest hos Herren, det finns plats för oss var och en om vi vill vara med – det är en inbjudan inte en order. Gud vill ha gäster på sin fest som vill fira tillsammans med honom – inte som känner sig tvungna att komma.

Och det finns ännu rum i hans hus, det finns ännu lite tid, för fler att komma till festen – och han ber oss enträget uppmana människor att komma in, så att hans hus blir fullt.

Det finns allvar i detta, lever vi i gemenskap med Herren så att vi vill dela hans gemenskap både nu och sedan? Vill vi dela vårt liv med Herren eller har vi andra prioriteringar? Han tvingar ingen – men han vill ha vår kärlek och gemenskap, för att vi själva vill.

Herren samlar oss till en brakfest för att fira, den ende som är värdig att firas. Där kommer vi möta de mest oväntade människor, och den mest härliga blandningen av folk, språk och bakgrund.

Vi får vara med. Herren bjuder oss själv till sin gemenskap, till sin fest och till sitt bord. För att han vill dela vår gemenskap – han vill festa med dig och med mig. Han står med öppna armar och välkomnar oss till festen och längtar att vi skall rusa in i hans famn och dela hans glädje.

Vi skall strax dela den måltid som han gav oss – och han står och välkomnar oss att ta del av hans gåvor i denna festmåltid.

Amen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *