”Målet i sikte” av Mikael Tilly

"Målet i sikte" av Mikael Tilly

Första Korintierbrevet 9:24-27

Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. Alla som tävlar måste ha disciplin i allt – de gör det för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. I stället är jag hård mot min kropp och tvingar den till lydnad, för att inte själv komma till korta när jag predikar för andra.

Sedan i somras så har Gud talat till mig genom träningen. Det började oplanerat med att jag hängde på Elisabet när hon promenerade, bara för att det var trevligt att promenera tillsammans.

Men ganska snabbt började jag mäta hur mycket jag gick varje dag. Det finns utmärkta appar som hjälpte mig att mäta hur många steg jag tog per dag. Jag fick också tips om att sätta upp mål för hur många steg jag ville ta, och när jag inte nått upp till detta så gick jag gå ut en extra sväng på kvällen.

Sedan när konditionen kom tillbaka mer och mer, så kunde jag börja jogga, och jag började mäta avstånd, hur långt hade jag gått och sprungit? Och det blev spännande att utmana sig att klara längre och längre distanser.

När kilona rasade och löpningen gick lättare, när jag kunde springa 5k utan att behöva promenera en bit, så blev tiden något jag ville mäta och förbättra, att pressa ner minuttiden per kilometer.

Jag behövde sätta upp nya mål och jag började anmäla mig till lopp, först Sylvesterloppet som är 10k på nyårsafton och när träningen gick bättre vågade jag anmäla mig till Göteborgsvarvet, 21k i slutet av maj. Båda dessa har känts som omöjligheter tidigare under denna perioden, men nu vill jag få bra tider istället.

Från början så var målet att gå ett visst antal steg, sedan kompletterades det med att orka springa längre distanser och därefter siktade jag på att bättra tiden jag sprang på. Nu tränar jag för att springa lopp.

Vad har detta med dagens predikan att göra? Är det bara ett tillfället att få prata om min hobby? Nej, jag upplever att Gud har talat med mig under den här perioden – och lärt mig nya saker.

Dels vikten av att sätta upp lagom stora mål för sig själv, mål som blir vinster och segrar och som uppmuntrar mig att gå vidare.

Men även att vara fokuserad på målet, att inte bara ha ett subjektivt förhållande till om jag uppnått målet utan att faktiskt mäta steg, avstånd, tid eller vad det handlar om för att veta.

Vikten att få återkoppling och se att man utvecklas, att kunna se tillbaka och märka att något hänt.

Jag har också märkt att det är viktigt att det är jag själv som sätter mina mål, håller fast vid dem och sätta nya mål som blir en lagom utmaning. Jag kan inte lämna över det till någon annan. Jag behöver hitta min egen motivation och drivkraft.

Paulus talar om detta i vår text, att ha målet för ögonen, att hålla blicken fäst vid Jesus, att inte irra planlöst utan sikta på att fullfölja loppet. När vi tar emot Jesus och föds på nytt börjar det nya livet, vandringen med Gud, men det slutar inte där.

Herren som har skapat oss och fött oss pånytt vill att vi växer. Vi är fria, befriade av Jesus, men vad gör vi av vår frihet? Paulus talar om detta i Galaterbrevet:

Galaterbrevet 5:13-17, 25

Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra. Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. … Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden.

Att älska sin nästa som sig själv. Det är ett mål att löpa mot, att tjäna varandra i kärlek. Att leva ett liv i utgivande kärlek, den kärlek som vi fått möta och inte hålla den för oss själva, att ge vidare som gåva det vi själva fått ta emot som gåva.

Paulus antyder i sin text att det inte finns någon automatik i att vi väljer en andlig väg utan att det finns en kamp mellan det nya livet med Jesus och det gamla livet. En kamp om att leva i Guds kärlek och att leva för oss själva.

Jesus har gjort något radikalt på insidan i ditt liv, du är fri och förlåten, du har fått ta emot den Helige Ande som din hjälpare. Men världen du lever i är sig lik och det finns en konflikt här.

”Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet.”

Därför är det så viktigt att ha målet för ögonen, att veta vad jag vill, vad jag har för drivkraft så att jag inte bara drivs hit och dit. Och jag har liv genom Jesu ande i mitt liv därför vill jag följa Jesus i hans fotspår.

Därför blir det så viktigt att ha sitt mål klart för sig, att inse att det finns en motståndare som vill besegra mig. Men också så oerhört viktigt att minnas vem som bor i ditt hjärta – Jesu egen ande, och om Gud står på vår sida vem kan då stå emot?

Vi snubblar och faller, vi trampar snett och går vilse. Både när man tränar löpning och i vandringen med Gud. Men frågan är vad vi gör när det går snett – ger vi upp och lägger av eller reser vi oss upp och med målet för ögonen går vidare?

Nåden är ny varje dag och stund, Jesus är densamme och vill upprätta oss och hela våra sår. Och hjälparen den Helige Ande vill visa oss på den väg vi skall gå.

Min vandring med anden är på ett sätt ensam, den är personlig, jag kan inte lämna över ansvaret på någon annan. Jag kan inte lita på att någon annan skall se till att jag vandrar i anden och inte i köttet. Det handlar om min personliga relation med Gud.

Men i anden så binds vi samman, vi leds av samme helige Ande på kärlekens väg mot samma mål. Och vi får både finnas till för varandra och bära varandras bördor och även tjäna tillsammans. Vi får uppmuntra varandra och påminna varandra om vem Jesus är, vad han har gjort, vart vi är påväg och vilka vi är i honom.

Under hösten har jag sprungit helt själv, men nu under våren har jag upptäkt en löpargrupp som jag hänger på. Jag springer fortfarande oftast själv, men någon gång i veckan möts vi och springer tillsammans. Det har blivit till en väldig inspiration, och hjälpt mig i min utveckling.

Där finns erfarna löpare och nybörjare, vältränade och mindre vältränade. Men alla är med och man ser till att ingen lämnas ensam. Tappar man någon så vänder gruppen och hämtar upp den som kommit efter.

Och detta har fått bli en bild för mig på församlingen, hur min vandring med Gud är mitt personliga, hemliga, vardagliga liv med den Helige Ande. Men hur jag får möta er ibland och bli uppmuntrad och utmanad att ta nya tag. Att få hjälp och bli peppad.

Play

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *