Min story

Min story

Luk 15:11-24 Berättelsen om den förlorade sonen

Barnatro

Jag är född och uppväxt här i Gråbo, jag känner mig verkligen hemma här och jag är så glad för att jag får bo just här med mina familj och finnas i den uppgift jag gör och får möjlighet att möta er här idag!

Jag har haft en trygg uppväxt, jag har upplevt att mina föräldrar älskar mig och upplevde alltid att jag hade en trygga människor omkring mig som jag kunnat lita på.

Jag kan inte minnas en tid när jag inte trodde på Gud, att det finns en Gud som har skapat allt och som alltid ser mig, det är på något sätt endel av min världsbild och det har jag med mig sedan unga år. Mina föräldrar gick inte ofta i kyrkan, så det gjorde jag inte heller. De hade nog sett för mycket av alla förbud som deras jämnåriga vänner som gick i kyrkan levde med och det präglade nog deras syn på församlingar. Men trots det så ville de att jag skulle gå i församlingshemmets barntimmar och förskola och det var naturligt att jag skulle konfirmeras, på den tiden så gjorde de flesta det, så det har jag traditionen att tacka för.

Men det har inte bara handlat om tradition för mig, jag minns att jag som barn bad och upplevde att det var någon som lyssnade. Jag minns att jag drogs mot kristen tro på olika sätt – en gång, till exempel, när jag tittade på tv handlade det något om en kristen församling – då frågade jag mamma ”Hur blir man med där?”, jag minns inte vad hon svarade men jag minns att jag ville vara med. När jag gick i tredje klass så kommer jag ihåg att jag letade jag efter böcker om Gud på Röselidsskolan där jag gick, för det var som om någon lockade på mig.

Så Gud har alltid funnits för mig kan man säga, jag har haft en barnatro. Och det första jag vill uppmuntra till här idag är att citera något som Jesus säger

”Låt barnen komma till mig och hindra de inte, Guds rike tillhör sådana som de.”

Barn behöver Gud, barn behöver se dig som vuxen vända dig till honom med det som du är tacksam för och det som du oroar dig för, barn behöver se det. Jag minns att min mamma sa till mig en kväll när min Farmor låg för döden: ”Det enda vi kan göra nu är att be till Gud” och vi bad. Det skapar inte oro hos ett barn att se att ens föräldrar också behöver be någon om hjälp – tvärtom förstår barnen detta mycket bra – de är vana att lita på någon större, att lägga sin trygghet i någon annans händer. Och vi som är vuxna behöver lära oss detta från barnen, de är ett föredöme för oss på detta område.

Att bjuda in Jesus

Barnatron var bra, men för mig var det som om jag väntade på något mer, något som jag inte hade ännu, något som jag saknade. Och om livet hade fortsatt på det viset så hade jag troligen tappat bort min barnatro. Men tack vara traditionen så gick jag i konfirmationen i Stora Lundby kyrka och det trivdes jag med, men jag saknade fortfarande något – utan att egentligen kunna sätta ord på det.

Men så på en konfahajk på Åh-Stiftsgård utanför Ljungkile så var det dags för mig. Det var en rolig hajk tror jag, jag minns inte så mycket av den, men jag minns den där kvällsandakten i kapellet, jag minns att jag satt på tredje bänkraden framifrån på vänster sida, lite till vänster på bänken. Kapellet domineras av en stor tavla längst fram som visade en stor skäggig man med en pojke i sin famn, det var en ögonblicksbild ur berättelsen om den förlorade sonen som vi läste tidigare, ögonblicket som beskrivs är precis när sonen kommer hem och faller i faderns armar – det är en väldigt stark bild om att få komma hem till Gud.

Den här kväll talade vår kyrkoherde Carl-Gustaf Stenbäck om att öppna sitt hjärtas dörr för Jesus. Han läste från Uppenbarelseboken 3:20 där Jesus säger:

”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”

Och jag minns att Carl-Gustav talade med oss om att man kunde göra precis detta, att jag kunde göra precis såhär, att öppna dörren i sitt hjärta och bjuda in Jesus i sitt liv. Att han vill dela livet med oss, att han vill flytta in i våra hjärtan och liksom dela en måltid med oss.

HÄR var mitt tillfälle, detta var rätt till mig, detta talade rakt in i mitt liv, och jag liksom hörde Jesus knacka på min dörr och mycket symboliskt öppnade jag dörren och bjöd in Honom i mitt liv. Det förändrade allt!

För det var precis detta som jag hade saknat, och det fyllde mig med en närvaro och en vila som aldrig övergett mig. Sedan dess så har Jesus och jag delat livet tillsammans, vi har liksom suttit vid bordet och samtalat över en bit mat och dryck. Och lärt känna varandra mer och mer. Det har jag aldrig ångrat men utan denna förändring hade nog min barnatro falnat bort och levt en tynande tillvaro.

Häromdan talade jag med en person om att man aldrig längre är riktigt ensam, hur livet är som ett samtal, hur jag är känd helt och fullt av någon som älskar mig. Att Jesus är med mig både när allt är bra och när allt går fel, ibland får jag ropa på hjälp och ofta får jag viska mitt tack.

När jag försöker tänka mitt liv utan denna gemenskap, så är det nästan plågsamt att bara tänka sig att mista den närheten och det samtalet. Jag tror jag skulle känna mig så inlåst i mig själv, för nu upplever jag det som att mitt liv istället öppnar sig emot Guds oändliga rike, för dörren jag öppnade för Jesus står öppen emot himlen.

Men allt är inte bara blå himmel och små molntussar, som på en sommardag, för eftersom det handlar om en levande relation med någon och speciellt eftersom den ena parten (jag) inte är fullkomlig – så är det på samma sätt som i andra relationer vi har att man gör bort sig ibland, och att man behöver be om förlåtelse för nåt som blev fel. Men det finns ingen rädsla inblandat i att komma till Jesus och be om förlåtelse – utan istället får jag uppleva hur mycket jag är älskad. Det gör ju också att jag vill jag reda ut det som blivit fel emellan mig och Jesus, och när jag viskat mitt förlåt till honom så upplevs förlåtelsen ofta rent fysiskt som att bli omfamnad av hans kärlek till mig.

Kärleken

Och kärleken är kärnan i relationen. Och en av de första bibeltexter jag lärde mig utantill var ifrån Johannes första brev, det fjärde kapitlet och från vers sju. Där skriver lärjungen Johannes såhär vackert:

”Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek. Och Guds kärlek uppenbarades bland oss genom att Gud sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.

Mina älskade, har Gud älskade oss så högt, så är också vi skyldiga att älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra, så förblir Gud i oss, och hans kärlek har nått sitt mål i oss. Att han förblir i oss och vi i honom, det vet vi genom att han har gett oss av sin Ande. Vi har sett och vi vittnar om att Fadern har sänt Sonen som en frälsare för världen. Om någon bekänner, att Jesus är Guds Son, så förblir Gud i honom och han i Gud.

Och vi har lärt känna och tror på Guds kärlek som bor ibland oss. Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom. Så har kärleken nått sitt mål i oss, så att vi kan ha frimodighet på domens dag, ty sådan han är, sådana är också vi, mitt i denna världen. Någon rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomnade kärleken driver ut rädslan, ty rädslan har att göra med straff och den som är rädd har inte nått fram till målet för kärleken. Vi älskar, därför att han först har älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” och ändå hatar sin broder, då ljuger han, ty den som inte älskar sin broder som han har sett, han kan inte älska Gud som han inte har sett. Och det budet har vi fått av honom, att den som älskar Gud, han skall också skall älska sin broder.” (1 Joh 4:7-21, Giertz 1981)

Denna text är en av de bibeltexter som präglat mig mest i livet. Dels är den så oerhört vackert skrivet tycker jag, sen så innehåller den många viktiga sanningar.

Kärleken kommer från Gud, han är kärlekens ursprung. Och det största uttrycket för Guds kärlek till oss är att han sände sin enfödde son, Jesus, för att betala priset för alla våra felsteg så att vi skulle kunna leva för alltid tillsammans med Gud och inte behöva dö i ensamhet för att betala vår egen skuld. Detta är det största och vackraste kärleksbeviset som någon någonsin gett någon – så mycket älskar Gud oss att han gav oss sin enfödde son för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Och när den kärleken drabbar oss och vi öppnar för Guds kärleksgåva in i våra liv, då uppfylls vi av Guds gemenskap, Guds kärlek och får en personlig relation med Gud. Då lever vi våra liv tillsammans med Jesus, vi lever i ett pågående samtal med honom där vi både delar det svåra och det som vi är tacksamma för, livet blir som en pågående samtal över en måltid.

Och om vi lever detta osynligt liv tillsammans med Jesus i våra hjärtan, så kan vi inte samtidigt hata våra medmänniskor – det går inte ihop. Tvärtom så har vi fått ta emot en kärlek i vårt inre som vi vill dela med oss av och ge vidare till de vi möter.

Och vi behöver inte heller längre leva i rädsla för framtiden, utan vi har vår trygghet i relationen med Jesus, han som besegrat döden och som har all makt i himmlen och på jorden, Han är vår vän och Han har lovat att alltid vara med oss och Han har lovat att ingen skall kunna rycka oss ur hans hand och ur hans gemenskap.

Det här är min story, min tro är ganska enkel och jag är ofta ganska svag – men jag tillhör Honom som har all makt i himmel och på jord – och som älskar mig och vill mitt bästa.

Din story

Hur ser din story ut? Jag vill dela med mig av det som Carl-Gustaf Stenbäck sa till oss konfirmander: Du kan öppna ditt hjärtas dörr och bjuda in Jesus i ditt liv just nu. Jag tror att alla människor får ett tillfälle att bjuda in Jesus i sitt liv, och om du inte redan gjort det tror jag att detta är ditt tillfälle.

Du kanske tror på Gud precis som jag gjorde, det är på nåt sätt som endel i din världsbild – det finns en Gud. Men du kan också bjuda in Honom i ditt liv genom att öppna den dörr som bara går att öppna inifrån av dig.

Jesus bjuder oss att dela en måltid med honom, att dela våra liv med honom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *